Rit­va Löp­pö­nenÖver­sät­t­ning: Hei­di Löp­pö­nen

Tii­na Hon­ka­nen från Da­lar­na har för­lo­rat en kär män­nis­ka. Eg­na mo­dern var sam­ti­digt en nära vän och en som bad för al­la and­ra män­nis­kor. I sina kväl­ls­bö­ner min­des mo­dern även barn­bar­nens kam­per.

Ir­ja-mo­dern hade re­dan ti­di­ga­re ins­juk­nat i can­cer men fick ge­nom lyc­ka­de be­hand­lin­gar yt­ter­li­ga­re flera lev­nad­sår. Des­sa år var goda och vik­ti­ga för Hon­ka­nen. De pro­me­ne­ra­de och fjäl­l­vand­ra­de til­l­sam­mans.

Vi de­la­de va­rand­ras gläd­je och sorg. Mam­ma var ett så här­ligt stöd i vår stora fa­miljs oli­ka ske­den. Jag lev­de på nå­got sätt ful­lt ut un­der des­sa år, besk­ri­ver Tii­na.

Mo­derns sjuk­dom kom til­l­ba­ka och det fram­gick att bö­ner­na hos de när­mas­te in­te räck­te läng­re utan Ir­ja-mo­derns da­gar blev till än­da, i Guds räk­ning.

Re­dan ett hal­vår före mam­mas bort­gång så bör­ja­de ti­den för avs­ked. Un­der den ti­den slu­ka­de jag mam­mans när­va­ro, vär­me och kär­lek. Jag lär­de mig med hjälp av mam­ma att baka mor­mors färs­ka lim­por, be­rät­tar Hon­ka­nen.

Hon be­rät­tar hur hon kän­ner av mo­derns kär­lek fort­fa­ran­de un­der bak­nin­gen.

Jag var un­der flera år med på mam­mas lä­kar­be­sök och fick på nära håll föl­ja hur ler­hyd­dan bör­ja­de ri­vas. Det var tungt att se hen­nes smär­tor. Jag för­sök­te hjäl­pa till, mas­se­ra och vara med i me­di­cin­han­te­rin­gen til­l­sam­mans med pal­li­a­ti­va te­a­met.

Ir­ja-mo­dern fick vara hem­ma till slu­tet där den stora fa­mil­jen fick fin­nas vid hen­nes sida.

Vi sjöng si­ons sån­ger för mam­ma. ”Det fin­ns ett him­melskt hem för mig”, var mam­mas fa­vo­rit­sång, min­ns Hon­ka­nen.

Hon be­rät­tar att up­p­le­vel­ser­na i li­vets sluts­ke­de var myc­ket be­rö­ran­de och väl­di­ga vär­de­ful­la.

Jag har be­va­rat al­lt det­ta i mitt in­re. Mam­ma är den vack­ras­te än­geln, besk­ri­ver Tii­na. Mam­ma sis­ta ord var ”Guds frid”.

Hon­ka­nen be­rät­tar att var­je fas i dö­dens när­het är en vik­tig del av sor­ge­ar­be­tet. Hon min­ns beg­rav­nings­för­be­re­del­ser­na:

Mam­ma var starkt med i al­la de­lar på beg­rav­nin­gen. Det var ju mam­ma som hade ploc­kat hjort­ro­nen till tår­tor­na. Vi ba­ka­de mun­kar och tant Han­nas små­ka­kor med mam­mas re­cept.

Hon­ka­nen på­ta­lar att bloms­ter­de­ko­ra­ti­o­ner­na på­min­de om de mån­ga fes­ter som mo­dern hade anord­nat för dem.

Det kän­des som att mam­ma var glad åt att ett barn­barn gjor­de bät­t­ring, vil­ket sked­de da­gen in­nan beg­rav­nin­gen. Den him­mels­ke Fa­dern hade hört mor­mors bö­ner.

Kom­po­ne­ran­det av bloms­te­rup­p­sät­t­nin­gen up­p­lev­de Hon­ka­nen som en del i sor­ge­ar­be­tet:

Jag vil­le själv ar­ran­ge­ra en bloms­te­rup­p­sät­t­ning för mam­ma. Jag vil­le att det­ta skul­le be­rät­ta om ett lyck­ligt liv. Var­je blom­ma sat­te jag dit med kär­lek.

Ba­kom lig­ger en an­nor­lun­da, sorg­lig som­mar. Spår ef­ter mo­dern fin­ns i bar­nens hem med al­la hen­nes hant­verk. Min­nen av des­sa skick­li­ga hän­der fin­ns även i flera and­ra hem.

Hon­ka­nen kons­ta­te­rar att hen­nes mam­ma hade en fö­run­der­lig för­må­ga att läg­ga mär­ke till al­la män­nis­kor. Kär­lek och vär­me räck­te till al­la bar­nen och även till mo­derns mån­ga vän­ner.

Jag har up­p­levt li­vet och dö­den så starkt den sis­ta ti­den. Det här lil­la bar­net i mig har ald­rig fått träf­fa sin mor­mor men jag kom­mer att be­rät­ta om him­len och om den kära män­nis­kan där. Jag har mån­ga gån­ger sak­nat mam­mas stöd un­der gra­vi­di­te­ten men på nå­got märk­ligt sätt har det fun­nits stun­der, där jag kän­ner att mam­mas när­va­ro bär mig.

Det lyck­li­gas­te är att tän­ka att vi en gång kom­mer att träf­fas. Vi har en un­der­bar för­hop­p­ning om åter­seen­de. Då får vi til­l­sam­mans sjun­ga mam­mas fa­vo­rit­sång: ”Där klin­gar Lam­mets nya psalm och jag får sjun­ga med äng­lar­nas skara”.